Hur fungerar folk egentligen?
Jag blir trött på folk som missuppfattar allt som händer, saningen kommer väll alltid fram i slutända och folk måste ju inse sanningen vare sig dom de eller inte.
Jag har haft en vän som jag trivdes väldigt bra med faktiskt mycket bra tills hon och hennes pojkvänn började krångala.
Det hela började med att han var svart sjuk på henne när hon var ute och dansade på krogen, och det slutade med att allt blev mitt fel. En kväll var vi på krogen jag min pojke och hon hennes pojke.
Vi hade kul men min lille pojk var tvungen att gå hem för att han hade ont i ryggen, lumpen ni vet, så jag ville självklart hem till honom och ta hand om honom men stanade kvar för min kompis skull. Vi gick ner och dansade och hon var "lite" onyckter vi dansade och vips så hade hennes linne rammlat ner. Jag skrattade och drog upp det igen.
Seden gick vi till hennes pojk o då sa jag till honom med ett skaratt att hon råkade tappa linnet. Hela tiden när vi är ute vill hon dansa med andra killer inte med sin egen och de tycker jag är lite elakt. De slutade med att jag råkade säge till hennes pojk att hon levede ett singel liv på krogen och vips så var allt krångel med deras förhållande mitt fel. sedan drog jag och min kompis för vi orkade inte med deras tjafs hela tiden och det är inte första gången de bråkar på krogen, varför då gå ut med varandra om man vet att man alltid bråkar. Hon blev så klart jätte sur för det här när det egentligen ska vara jag som är sur på henne.
Och de skyller båda allt på mig. Jag undrar bara varför det är mitt fel? jag har försökt att få i hopp dem igen hela tiden och det enda jag ville var att de skulle bli i hopp igen så allt blev bra, och sagt massa snälla saker om dom till varandra så de ska bli ihopp igen. Jag är inte arg eller något på henne bara Besviken.
Men ajja vill dom bryta vänskapen för en sådan fjollig sak så gör det då, DÅ är det i allafall INGEN riktig vän.
Tackh för mig/ Emma
Komentera gärna om ni tycker något!
Jag har haft en vän som jag trivdes väldigt bra med faktiskt mycket bra tills hon och hennes pojkvänn började krångala.
Det hela började med att han var svart sjuk på henne när hon var ute och dansade på krogen, och det slutade med att allt blev mitt fel. En kväll var vi på krogen jag min pojke och hon hennes pojke.
Vi hade kul men min lille pojk var tvungen att gå hem för att han hade ont i ryggen, lumpen ni vet, så jag ville självklart hem till honom och ta hand om honom men stanade kvar för min kompis skull. Vi gick ner och dansade och hon var "lite" onyckter vi dansade och vips så hade hennes linne rammlat ner. Jag skrattade och drog upp det igen.
Seden gick vi till hennes pojk o då sa jag till honom med ett skaratt att hon råkade tappa linnet. Hela tiden när vi är ute vill hon dansa med andra killer inte med sin egen och de tycker jag är lite elakt. De slutade med att jag råkade säge till hennes pojk att hon levede ett singel liv på krogen och vips så var allt krångel med deras förhållande mitt fel. sedan drog jag och min kompis för vi orkade inte med deras tjafs hela tiden och det är inte första gången de bråkar på krogen, varför då gå ut med varandra om man vet att man alltid bråkar. Hon blev så klart jätte sur för det här när det egentligen ska vara jag som är sur på henne.
Och de skyller båda allt på mig. Jag undrar bara varför det är mitt fel? jag har försökt att få i hopp dem igen hela tiden och det enda jag ville var att de skulle bli i hopp igen så allt blev bra, och sagt massa snälla saker om dom till varandra så de ska bli ihopp igen. Jag är inte arg eller något på henne bara Besviken.
Men ajja vill dom bryta vänskapen för en sådan fjollig sak så gör det då, DÅ är det i allafall INGEN riktig vän.
Tackh för mig/ Emma
Komentera gärna om ni tycker något!
Kommentarer
Postat av: pemelie
problem i ett förhållande är väl iofs bara inom förhållandet?! ta inte åt dig!
Trackback
